justbiebers.blogg.se

"Detta kommer göra ont." Sa han. Vad tänkte han göra. Ett högt skrik lämnade min mun, och tårar började forsa ut ur mina ögon, jag kollade ner på min mage och såg hur kniven var borta. Han hade tagit bort den. Han band loss mig och sedan bärde upp mig. Så som man blir bärd när man precis har gift sig.

"Du, dödade" Var det ända jag hann säga innan mina ögon stängdes och jag inte fick fram några ord, jag orkade inte prata eller kolla mer.

"Jessica. Jessica. JESS" Var det ända jag kom ihåg, innan allt blev svart.

 

---

"Hur mår hon?" Frågade Tyler, som hade öppnat dörren till mitt rum, där jag sitter med Jessica, som fortfarande inte har vaknat.

"Man, vi måste ta hene till sjukhuset, tänk om hon inte vaknar?"

"Hon vaknar, det var inte så farligt, jag lyckades stoppa blödningen och sydde med en ren nål och tråd. Det blir bra." Sa Taylor tröstande, men det hjälpte inte. Jag hade suttit i rummet hela tiden sen igår kväll när jag kom hit med henne för att fixa henne. Fuck. Allt detta var mitt fel.

"Justin." Hörde jag en tjejig raspig röst.

"Jessica. Hur mår du?" Frågade jag försiktigt och la handen försiktigt på hennes kind.

"Rör mig inte." Svarade hon kaxigt och vände bort sitt huvud.

"What?" Röt jag. Jag har fan räddat henne från att bli brutalt mördad.

Hon reste sig försiktigt upp ur sängen och jag såg på hennes ansiktsutryck att hon hade ont, men hon reste sig upp och gick mot dörren. Jag han stoppa henne och stängde igen dörren innan hon hann gå ut.

"Du ska ingen stanns."

"Jag ska ut härifrån Justin. Jag bryr mig inte om jag ska hoppa ut genom fönsret eller skrika, eller hur ont jag har, jag kan inte stanna här mer." Sa hon utan visa någon som helst känslor.

"Jag räddade dig, remember? Jag gjorde så du överlevde, du var närma på att dö, för du blev knivskadad, en vänn till mig, fixade din mage, och nu vill du härifrån och inte ens säga tack."

"Tack, Justin. Riktigt mycket tack. Men se inte detta som vi är kvitt. För vi är långt ifrån det." Sa hon kallt. What? vad menar hon. Hon var redan påväg ner till nedervåningen.

"Vad fan menar du med kvitt." Skrek jag på henne och sprang ner så jag stog framför henne. Taylor stog och kollade på oss. För han vet vad jag kan göra när jag är arg. Men just nu vill jag bara slå ihjäl horan, jag har fan hjälpt henne. Hon ska vara tacksam.

"Redan glömt det. Det var bara några månader sen. Ungefär ett halvår sedan Justin." Sa hon ännu en gång och gick förbi mig och tog på sina skor.

"Någon som vill köra hem mig?eller ska jag gå hem" Tjöt hon. Taylor nickade och gick mot dörröppningen och ledde Jessica ut som knappt kunde gå.

Vad menar hon med att det bara var några månader sedan?

Jessicas perspektiv: Fan, det var nu det slog mig, jag vet vem som dödade min familj, Justin. Jag känner igen han. Han stog där. Precis framför mina ögon. Varför fattade jag inte det.

 

 

"Mamma jag tänker fan inte gå på den äckliga festen med dina äckliga kompisar." Röt jag till mamma som stog i dörröppningen och tvingade mig att följa med till en fest.

 

"Jag ger dig två alternativ. Du följer med, och Paul följer med med, eller stannar vi alla hemma. Du bestämmer."

 

 

"Stanna hemma." Svarade jag arg och smällde igen dörren i ansiktet på henne.

 

 

Jag satte mig vid datan och kollade runder lite. Efter ställen som man kunde flytta till om man inte hade det bra hemma, jag hittade faktiskt ett bra företag som tar hand om ungdommar/barn som inte har det bra hemma.

 

"VAD FAN ÄR DET MED DIG." Skrek Paul, samtidigt som han hade slängt upp dörren. Jag hoppade till och vände mig mot Paul, som hade ett sönderslagit huvud.

 

"V..vad har dom gjort?" Stammade jag fram.

 

"Det är ditt jävla fel, hade du bara gått med på att följa med så hade, det aldrig hänt." Sa Paul, och det var då jag brast ut. Han gick mot mig och omfamnade mig och mina tårar rann och rann..

 

"Hey, det är inte ditt fel. Förlåt." Sa Paul och tog sina händer om vardera kind.

 

 

"Jag vill inte bo här mer." Snyftade jag, samt som jag tog Pauls hand och gick mot toan och fixade hans sår som pappa hade gjort i hans huvud. Hans perfekta huvud.

 

Jag tog min väska och packade ner mina saker som jag behöver mest. Paul var på sitt rum och sov, mamma och pappa är i tv rummet, jag har kollat för att inte få problem, jag var tvungen, jag kan inte bo kvar här. Paul, han kommer få sitt hjärta krossat, men jag gör det för hans bästa.

 

 

Jag öppnade fönstret och hoppade upp i trädet som var utanför mitt rum och hoppade ner på marken. Jag kollade en sista gång mot Pauls rum och släppte en tår. Jag gick mot grinden, den ända utgången som vi hade. Lite längre bort, stog en rätt så lång man eller kille, jag kunde inte se skillnaden, han hade svarta byxor,skor och en hoodie. Han hållde på med något, men jag sket i det och gick iväg mot buss stoppet, som tar 10 min att gå från huset.

 

 

Jag stog och väntade på bussen som skulle komma om en kvart. Jag drog upp mobilen som jag hade i fickan. Jag slog upp Pauls nummer, det gick flera toner, han svarade inte. Jag provade igen men inget svar igen. Jag gjorde det igen, igen och igen. Men inget svar, jag börja bli orolig nu. Min blick fästes på brandbil som körde förbi i full fart. Samt en till brandbil som körde bakom och massa poliser och ambulanser. Snabbt tryckte jag upp hans nummer och ringde igen. Inget svar.

 

 

`jag hörde det brinner på 24´th avenue´ Sa en som stog på andra sidan gatan. Skvallerkärring.

 

But wait. Det är mitt hus. Med panik sprang jag så snabbt jag kunde, mitt adrealin pumpade och det känndes som det tog flera timmar att komma dit, jag sprang förbi avspärrningen men blev stoppad av en polisman som fångade mig.

"Du får inte gå in där."

 

 

"Jo. jag måste. Min bror. Mamma och pappa." Svarade jag, och tårarna bara forsade mer. Tänk jag aldrig kommer träffa Paul mer. Jag bryr mig inte om mamma eller pappa, men Paul. Han är den viktigaste som finns. Dom lät mig stå innanför avspärrningarna eftersom jag bor där. Eller bodde. Det är inget hus kvar av det. Jag grät fortfarande. Jag fick en filt av en ambulans personal. Eftersom det hade blivit mörkt och kallt. Men jag lämnade inte. Paul, måste överleva. Han överlever det. Han har kommit ut och sedan sprungit efter den som gjorde det.

 

 

`3 kroppar´ hörde jag en brandman säga. Det var då det brast ut. Jag började skrika och springa mot huset. Jag skulle precis gå innanför dörren men jag var inte tillräckligt snabb eftersom det var flera brandmän som sprang efter mig och stoppade mig.

 

 

"Jessica. Jess." Jag vaknade upp av mina tankar, och märkte att vi var framme, och jag har gråtit. Jag torkade snabbt av mina tårar och hoppade ut ur bilen.

 

"Tack för schyssen." Sa jag innan jag smälde igen dörren.

 

 

"Jessica." Sa Taylor, jag vände mig om och kollade på han. "Han vet inte."

 

"Men du vet." Sa jag kallt och tog händerna i kors. Fast det gjorde ont i magen där styngnen sitter. Han nickade. Jag vände mig om och låste upp dörren och stängde den med en smäll. Hur fan kunde han hålla det för mig. Jag gick upp på mitt rum, och tog en dusch och bytte förband på magen, jag hade fått några extra av Taylor, även fast jag hatar dom.

 

Jag gick ut ur toarummet och möttes av en chockerad syn.

 

 

"Paul?" Frågade jag med en chockerad min. Vad fan gör han här.? han är ju död.

 

"Heey sis." Sa han och omfamnade mig i en kram, en typisk Paul kram. Som jag har saknat. Något otroligt mycket. Paul, min älskade Paul.

---

OMG. Kommentera!!